Friday, April 23, 2010

Skräcken (SWE)




Det var mörkt och suddigt, men ljusen var tända. Jag kände det hårda betongen under mina händer, jag kunde inte resa mig upp. Skriken ekade mellan vägarna och inte alls långt bort ifrån mig. Vi blir jagade! Vi blir plockade, samlade och nära slutet. Vi skulle ersättas med maskiner som ville ta vår plats på den här planeten. De var så många och så starka att ingenting kunde stoppa dem. Jag började krypa framåt och höll någon i handen som jag också ville rädda. Jag kände mekaniken sträcka efter andra och den var strax bakom mig. Mitt enda hopp var att den inte skulle följa efter mig, utan efter andra människor. Mitt hopp förblev just det, medan maskinen envist sträckte efter mig och jag kröp allt snabbare. Kanske den runda silver trappan kommer att rädda mig om jag svänger upp dit!? Nej, det var felsteg, maskinen var snabbare och smidigare som om den lekte med mig. Den svängde sig framför mig och jag var nu dennes fånge.

I processrings hallen vid ett bord sitter två kvinnor med leenden på läpparna som noterar något i papperna framför sig. De tittar på mig och fortsätter att le medan de skriver ner min dödsdom. De ser precis ut som alla andra, men de var inte mänskliga, deras vilja var! Skräcken och rädslan var utspridd överallt i luften, jag kunde andas in människans slut. Snabbt så upptäcker jag hur mycket de maskinerna egentligen strävar efter att vara som vi människor och försöker utnyttja det att få de att sluta med vad de håller på med. Att utrota det de egentligen vill bli, kändes ologiskt för mig. Jag tittade i deras ögon och förgäves försökte få de att förstå. De var bestämda, men inte helt känslokalla bara att de känslorna inte var tillräckligt starka. Jag såg en förvirring mellan rätt och fel, robot och människa men det ändrade inte deras beslut. Jag väntade på min avrättning.

Rummet var ljust och det hängde en platt tv framför mig. En bild på vår vackra gröna natur visades och spår av blommor och något alldeles fint och speciellt fanns med i bilden. En sång hördes i bakgrunden, som om det var min sista önskan innan min avrättning. Tårarna rann och droppade ned från mitt ansikte, mina ögon var blöta. Kroppen kändes avdunstad och lätt och den sången var så underbar. Min tanke gick till den människan som skapade den fantastiska sången som var bland de finaste som vi människor hade att erbjuda. Jag var inte rädd längre, jag bara tyckte synd om människan för att den inte förtjänade det här ödet. Någonstans så visste jag också att de här robotarna såg oss som förebilder och att jag faktiskt har påverkat de positivt och planterat en tanke. Kanske en vacker dag skulle de revolutionera och utvecklas till oss. För att vi var äkta, bättre och framför allt för att vi kände. Mänsklig empati och omtanke var vår största styrka och det var också den största utmaningen för maskinerna att uppnå. Hoppet om något gott var så stark inom mig att jag bara enkelt kunde acceptera min egen undergång.

Jag var något fint som de inte kunde förstå, men ville förstöra.
De kunde vara något fint som jag förstod, men de ville inte inse...

No comments:

Post a Comment